“Man visste aldrig vilken unge som var inne och kissade” - eller historien om hur man skapar ett eget radhusområde. Intervju med Dag Åberg, en av arkitekterna bakom området, gjord av Thomas Björkman cirka 2010.
Våren 1958 förverkligade 30 familjer i Hässelby en dröm – de hade skapat sina egna radhus. De stod verkligen där - redo att flytta in i. Några av de boende hade själva ritat husen, andra hade sett till att få dem finansierade och ytterligare några hade baxat hela projektet genom den kommunala byråkratin.
Nu flyttade de alltså in och alla - verkligen alla - hade barn. De flesta var i tre- fyraårsåldern, några lite äldre. Det var ett myller av små fötter som tassade runt mellan de nybyggda radhusen från första stund.
– Man visste aldrig vilken unge som var inne i hallen och kissade. Husen var ju ungefär likadana och barnen bara travade in i det närmaste, berättar arkitekt Dag Åberg, en av dem som ritat husen.
Allting tog sin början när Kurt Berg, som då arbetade på det kommunala fastighetskontoret, fick upp ögonen för en bit mark i Hässelby. Det byggdes som aldrig förr i västra Stockholm i slutet av 50-talet, men en vacker backe ned mot vattnet i det som hade börjat kallas Hässelby Strand, hade ingen dragit upp några planer för.
– Det såg ut som en lätt bedagad park på den tiden, berättar Dag Åberg. Där växte lindar, ekar och andra lövträd. Strax bredvid, där Maltesholmsbadet ligger idag, låg en handelsträdgård med en ganska vildvuxen plommonodling nere vid vattnet.
Kurt, han på fastighetskontoret, började fantisera om att den här biten mark skulle kunna bli en del av hans egen framtid. Han började försöka få ihop folk som kunde vara intresserade av att vara med och skapa sina egna radhus. Han försökte bland annat få med sig Dag Åberg, som då jobbade som planarkitekt på kommunen.
– Inspirationen kom från de mycket mer berömda radhusen i Vällingby, berättar Dag Åberg. Inte inspirationen till husen alltså utan till själva idén – att bilda en egen bostadsrättsförening, som inte var en del av det jättelika HSB. Sådana var inte så vanliga på den tiden.
Det hade visat sig, uppe i Vällingby, att så kunde man få rätt vettiga lån, men Dag Åberg själv tvekade i det längsta att vara med.
– Man hade ingen särskilt fet lön som arkitekt inom kommunen på den tiden. Jag var osäker på om jag kunde få ihop de pengar som behövdes.
Men till slut gick han med och snart hade de en arbetsgrupp på tio personer bildats.
– Den sattes medvetet ihop så att alla kunde bidra med en bit unik kunskap för att få projektet att fungera, säger Dag.
Det tio personerna var Kurt Berg från kommunens fastighetskontor, arkitekterna Dag Åberg och Alf Bydén, hovrättsråd Yngve Linder, sparbanksdirektör Birger Lönnqvist, Allan Rosén och några till, som Dag just nu inte kommer ihåg namnen på. De satte in annonser i pressen för att söka folk som kunde vara intresserade att bo i den nya skapelsen, Kurt Berg började arbeta för att få en ny detaljplan för området, Yngve Linder tog reda på vilka juridiska hinder man kunde möta - och hur de skulle övervinnas. Birger Lönnqvist började jobba med finansieringen, Allan Rosén visste mycket om statliga normer för byggande och Dag Åberg och Alf Bydén började rita.
Vi sitter och pratar i Dags vardagsrum med utsikt över Mälaren och med den öppna spisen, som jag minns att jag förälskade mig i när jag för första gången såg de här husen, i mitten av rummet. Och jag inser, egentligen först nu, hur fantastisk Dags bostad är. Vi andra som bor lite längre upp från vattnet älskar också våra hus, men det här är ju helt underbart! Framförallt känslan av att ha hela den skogiga trädgården ner mot vattnet helt för sig själv, med en kraftig linje buskage strax före cykelvägen och därefter själva vattenlinjen bildas en avskildhet som är svårslagen.
– Den där spisen ja, säger Dag när jag berömmer skönheten. Den var väldigt viktig och den hade vi många och långa diskussioner om - jag och Alf.
Du menar att ni bråkade om den?
– Nej, inte bråkade, det gjorde vi aldrig, men vi kunde inte komma överens om hur den skulle se ut så vi gjorde två varianter. Det där är min, med genombruten rökgång, och Alfs blev lite mera funkis med en fyrkantig rökpelare ända upp till kanten.
Dag ursäktar sig en stund och går ned i källaren för att hämta mer ritningar. Efter att tag kommer han tillbaka med säkert över 100 stycken och lägger ut dem på bordet.
– Ja det blev ett väldigt ritande och som sagt många diskussioner…
Jag tänker att jag tror vad jag vill om att de inte bråkade.
– Det hela brukade vara lite som en bild ur den där studentidningen Blandaren jag minns, där ett antal herrar sitter runt ett bord, säger Dag. Och för varje nytt förslag som går runt bordet uttrycker alla sin enorma förtjusning - varpå de lägger även det förslaget i papperskorgen…
Han börjar sortera sina ritningar och lägger sen en stor hög på golvet.
– Jag slängde dem alltså inte nu om du trodde det, säger han och fortsätter.
– På alla de tidiga ritningarna hade huset en trappa upp till ett högre beläget vardagsrum, säger Dag där vi sitter i hans enplanshus. Och så var det tänkt att huset skulle vara klätt i tegel berättar han, medan eftermiddagsljuset faller vackert mot den grovt vitputsade fasaden utanför fönstret.
Men så blev det inte, säger han och bläddrar vidare, verkar leta efter något.
– Här är den! Jag tror… att det var det här som var den förlösande skissen!
Han visar en ganska opretentiös blyertsskiss, daterad 2 januari 1956.
– Jag minns att det var en sen kväll som det bara hände.
Det var kvällen då trappan försvann och ett enplanshus tonade fram - enkelt men ganska spatiöst och med ”full takhöjd i vardagsrummet” som mäklarna skulle uttrycka det på 2000-talet. Efter den kvällen exploderade antalet ritningar, men alla rörde sig nu kring en ganska given huskropp. Men sedan skulle husen placeras i området också.
– Alla skulle ha sjöutsikt från någon del av bostaden, det var vi mycket noga med, säger Dag.
Men när de började bli klara och redovisade resultaten för arbetsgruppen stötte de på patrull direkt. Husen hade blivit nästan 18 meter långa, vilket med dagens ekonomiska krav på radhusbyggande enbart vore ett skämt. Husen tog en väldig plats och det blev inte alls så många i området som man hade tänkt, men arbetsgruppen gav sig inte – 30 radhus måste det bli!
– Då började vi fundera – skulle man kunna bygga tvåvåningshus också? Det skulle kunna bli rätt bra. Marken lutar ju ned mot vattnet där enplanshusen ligger. Ovanför dem skulle man kunna ha tvåplanshus. Och ovanför dem, ännu högre upp i backen, fanns redan treplanshus och allra högst upp på kullen tronade några höghus. Det skulle kunna bli en ganska harmonisk samling hus tänkte vi.
– Men det var viktigt att försöka ge tvåplanshusen samma kvalitéer och det jobbade vi hårt för. Där fick vi bland annat göra en helt ny öppen spis.
Spisen i tvåplanshusen sitter i slutet på en vägg som delar av bottenvåningen i två delar, men med en passage kvar att röra sig runt. På ena sidan väggslutet sitter spisen ut som en platt-teve på väggen, men runt hörnet välver sig väggen och därifrån ser den ut som en kakelugn med mässingsdörrar. Öppnar man dörrarna ser man rakt genom väggen.
Hade ni druckit när ni ritade den? frågar jag.
– Nej vi var väldigt måttliga både Alf och jag med sådant. Gillar du den inte?
Jo, jag älskar den, men den är ju lite galen, jag bara undrade.
Var fick ni er inspiration ifrån när ni ritade husen och inredningen? Eller hittade ni på allts själva?
– Visst var vi inspirerade av andra, bland annat några radhus som Erskine hade gjort. Men så hade Alf en massa fina äldre ritningar som inte hade blivit något ännu.
Många säger om radhus från 50-talet att de ofta är underbara inuti, trots att de ser rätt trista ut på utsidan med sina eternitplattor eller sitt mörka tegel – varför valde ni att göra vitputsade hus med svarta plåttak?
– Det var inte bara av estetiska skäl. Vi funderade mycket på material och lärde oss massor om hållfasthet och kvalitéer och till slut bestämde vi oss för att spritputs, som det heter, skulle det vara. Det är en grov puts med småsten och krossad marmor i – den skulle ha särskilt hög hållbarhet och var mycket vacker. Och till plåttaket valde vi en helt fantastisk, lite matt, linoljebaserad färg som var en blandning av helt svart och flera andra mörka kulörer vilket gav härliga skiftningar.
Dag är förresten lite missnöjd med både den omputsning av husen som gjordes för runt tio år sedan och med den ommålning av plåttaken som pågår nu.
– Den gamla fasaden hade fått en härlig patina tyckte både Alf och jag och det sade vi också till styrelsen men de lyssnade inte. Och den nya svarta takfärgen är otäckt blank, så var det ju aldrig tänkt.
Här måste det nog tilläggas att Dag har en särskild roll på årsmötena i bostadsrättsföreningen Sjöträdgården, som föreningen heter. Han har tagit på sig denna roll själv och beroende på perspektiv kan man benämna rollen som ”den sura och envisa arkitekten som inte vill ändra på någonting och inte fattar att saker förändras” eller så kan man ge honom rollen som den som med passion och hetta försvarar den ursprungliga tanken med radhusen och området och motarbetar alla försök att förfula det.
Själv är jag beredd att huvudsakligen skriva under på den sista beskrivningen. Kanske är det just Dags, ofta modigt envisa, inlägg på de årliga stämmorna som gör att radhusområdet har sin ursprungliga skönhet närmast intakt efter 50 år.
Det senaste inlägget gjorde Dag förresten på stämman i maj 2008 och det handlade om träden i området
"Tänk på, ni som ska tala med dem som kommer hit och beskär träd och buskar, att det från början fanns en väldigt genomtänkt idé för hur buskage och större träd skulle samverka! Buskar och mindre träd, som syrener och annat skulle vara anpassade efter enplanshusens höjd och aldrig röra sig över deras tak för att bilda en sammanhållen enhet och sedan skulle de höga ekarna som sparades, jämnt spridda över området, kontrastera mot detta med sin höjd." - Visst Dag, vi ska tänka på det mumlar några i styrelsen.
Till slut började i alla fall husen byggas år 1957 och de gick faktiskt bättre än väntat. Inga jättekriser inträffade och det hela löpte på rätt bra, men visst blev det några missar.
– Alla innertak skulle vara av råspont klass tre och de skulle laseras vita med träets struktur behållen. Men så fick vi ett helt berg råspont i kvalitén utskott som det heter, alltså av absolut sämsta kvalité. Det var inte mycket att göra, bräderna sattes in och gick inte att lasera – de var för fula. Så vi fick måla med täckande färg. Men det var nog faktiskt den svåraste motgången.
Och så våren 1958 stod de första husen klara och människor började flytta in. Och ganska många av dem bor här än idag. Själv flyttade jag hit 2003 och nyligen flyttade ännu en barnfamilj in i området. Jag tror att jag talar för en stor del av de som bor här idag när jag säger tack Dag och Alf och alla ni andra som gjorde att de husen blev byggda.
Tack från oss som har förmånen att få flytta in här 50 år senare och leva våra liv i Sveriges kanske mest välritade och mest estetiskt sammanhållna radhusområde. Våra barn kissar förstås bara i de egna husens toaletter... Tiderna förändras, men inte radhusen på Sparrisbacken.